Den 14 Mars var det kattutställning och då hade jag pratat med en tjej på ett kattforum och då bestämde vi att vi kunde gå tillsammans på den. Vi pratade genom forumet och diskuterade tid och plats. Platsen blev Sundbybergs parkering och tiden blev vid 12 på förmiddagen. Och utställningen hölls till i Sundbyberg i Stockholm. Men eftersom det var en bit att åka, hade hon åkt med sin bil, så vi fick till och med skjuts. Det vill säga att min kille också var med.
När vi åkt hela (ca 10 min) resan, kom vi fram till idrottshallen där det hölls till. Det kostade 20kr för barn och 40kr för vuxna. Och jag och min kille som är 16 och 17 år, räknades visst som vuxna. Men till slut kom vi in i hallen, där flera raden med flera hundra katter var. Det var helt fantastiskt.
Jag kikade runt och fann massor med sötnosar där. Jag letade och letade och hittade till slut min favoritras, Bengal. Dom hade uppvisning på en gigantisk Bengal som jag nyfiket tittade närmare på. Så här såg den ut:
Och det fanns ju självklart andra Bengaler. Små kissar som nyfiket tittade ut ur buren och ville hälsa på.
Men så kom vi även fram till en speciell bur. En bur med supersöta Sphynxar. Och det visades sig vara en från kattforumet som ädge dom. Deras kullnamn hette S* Vintermåne. Den som jag åkte tillsammans med till utställningen hette Houdini och både hon och den andre pratade. Men eftersom jag var så blyg, sa jag ingenting.
Men det otroligaste var att vi till och med fick hålla i dom. Houdini var den första som höll i en svart snygging som hette Chicago. Han var jättesöt. Systern till ägaren av Chicago sa att han var mycket för att känna på saker med tassen. Han var mest intresserad av att leka md Houdinis hår. Han var på det hela tiden... men så fick han äntligen komma till mig. Gissa om jag var nervös. Det var den bästa dagen i mitt liv. Första gången jag fått känna på en raskatt.
Chicago var helt otrolig. Så fort jag närmade hans söta ansikte, skulle han promt ta på mitt ansikte i stället. Han slog löst med tassarn, som bara bara kände trampdynorna. Och hans hud kändes inte alls äcklig, som jag var rädd för att den skulle göra. Jag gosade och han njöt. Sen klappade Houdini honom på huvudet och kliade under hakan, och han höll nästan på att somna.
Men efter ett tag var han tvungen att gå in i buren igen. Och jag var tvungen att lämna över Chicago, som jag enetligen inte ville... men det var deras katt, så jag lämnades sorgsett över honom. Så efter det fortsatte vi kika runt.
Sen möttes jag och min kille av en lite skrikande kisse. Han skrek inte överdrivet mycket, men ganska. Så jag närmade min ansikte mot buren och han blev snabbt nyfiken och skrek igen. Jag tror att den saknar uppmärksamhet och sina ägare, för den var bara en liten kattunge.
Sen var det inge fler speciella katter, så vi åkte till slut hem... alldeles lyckligt lottad var både jag och Houdini.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar